Och sen sätts världen i rätt perspektiv
Tänkte på jobbet idag. Hade hand om en kur, en cytostatikakur. Cellgifter. En kvinna född 79 ligger i sängen framför mig, utan hår, svullen, varm och mår piss. Ändå ler hon hela tiden och tackar mig för minsta grej jag gör för henne. Får MIG att känna mig viktig och bra. Och samtidigt mår jag illa för att jag är ledsen just nu. Jag har inte rätt att vara ledsen. Jag är egentligen inte så ledsen. Mest hm...sorgsen. Sörjer det som aldrig blev nåt. Men jag ska ge fan i att sörja, jag lever och mår bra. Allt som räknas.
Läser Kristians blogg http://ikroppenmin.blogspot.com Fan vad han är bra på att skriva.
"Jag önskar att du kunde vara mer konkret, cancern. Det skulle kännas så verkligt – faktiskt rättvist – om du var någon som jag kunde prata med. Men nu sitter jag här och har härjat med dig hela dagen, utan att ha fått ett enda svar. Det vore rättvist om det fanns någon som kunde stå till svars för det här. Någon som åtminstone försökte motivera varför jag gått och blivit sjuk. Det vore rättvist om det fanns något klubbat beslut, ett skriftligt protokoll, en framröstad anledning till varför. Men några sådana finns inte. Något telefonnummer jag kunde ringa för att göra knappval och stå i kö för att möjligtvis, eventuellt, kanske, kanske få svar finns inte heller. Inte ens en telefonkö, inte ens den helvetiska uppfinningen finns att tillgå."
Allt som räknas.
2011-07-01 @ 00:04:26 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()
2011-07-01 @ 11:59:22
URL: http://www.linda-emma.blogspot.com
Hej, fint o sorgset inlägg. Jag läser också Kristians blogg. Han är beundransvärd!
kram på dej